I Sverige har vi under de första decennierna av det 21:a seklet kunnat bevittna hur landet förändrats och även genomgått en rad kriser som visat på grundläggande och djupt allvarliga brister i vårt lands beredskap. Det gäller inte bara Coronaepidemin som bröt ut i början av 2020, utan sedan lång tid har Sverige även misslyckats med att integrera en stor del av de migranter och flyktingar som kommit till landet. Segregationen, arbetslösheten och den sociala misären i våra 61 utsatta områden har bara blivit värre. Samtidigt visade skogsbränderna 2018 på stora brister i krisberedskapen och en oförmåga till snabba och konkreta beslut för att komma tillrätta med krisen. 

Flera händelser har vidare visat på problem med rättssamhällets förmåga att hantera en alltmer ökande organiserad brottslighet. En brottslighet som dessutom ofta är förankrad i klaner, vilket inte blev ett mer allmänt debattämne förrän hösten 2020, eftersom ämnet negligerats och mörkats i många år.

Sverige har fortfarande stora problem med hederskultur som förtrycker framförallt kvinnor och unga tjejer i våra utsatta områden. Ett problem som dessutom fortfarande förnekas av vissa politiker och akademiker. Istället fortsätter det allmänna att sprida pengar och bidrag över organisationer som i sin grundläggande ideologi motsätter sig åtgärder att komma tillrätta med dessa kulturella och religiösa aspekter som tvingar människor, både infödda och invandrare, att leva utanför det rättsskydd en majoritet av oss tar för givet. Och för varje kris och problem kan vi återigen ställa oss frågan - hur mår Sverige, egentligen?

Oförmågan och oviljan att ens lyfta upp problemen (eller utmaningarna som det heter på nysvenska!) bidrar till ett samhällsklimat utsatt för stress och hindrar en seriös, oförvägen och vuxen debatt om dessa frågor. Resultatet blir en erodering av tilliten mellan medborgare och våra valda representanter. Representanter som alltmer upplevs som om befinner sig i en bubbla utan kontakt med den verklighet de är satta att administrera. Och när politiska klavertramp och rena oegentligheter inte får några som helst konsekvenser för de inblandade ökar misstron än mer. 

Omdaningen av vårt land pågår på många plan. Här uppfattas kanske tydligheten inte alltid lika direkt för alla som vid mer akuta krissituationer. Liknelsen med grodan som långsamt kokar i en kastrull ligger nära till hands för att illustrera processerna: över tid förskjuts perspektivet, inte omedelbart, utan gradvis, bit för bit, tills det obönhörligen är för sent - vattnet når sin akuta kokpunkt, och grodan i grytan förgås till slut av hettan. 

Även oförmågan att lösa akuta situationer inom områden som migration och integration, oberoende/opartisk mediabevakning, hälsovård, regioners/kommuners ekonomi och framtid, vår polis, vårt rättsväsende och försvar, och inom utbildning/språk/kultur är mer eller mindre synlig, vilket gör diskrepansen mellan upplevda, reella problem och handfallenhet/ovilja inför att mer aktivt ta itu med dem, så mycket större.

Det blir således en sanning för många att de som formellt har fått vårt förtroende att sköta landet, lagstiftare och politiker, har svårt att längre garantera oss medborgare ett trovärdigt och fungerande samhällskontrakt. Därtill kan läggas ett samtalsklimat som polariserats och hårdnat, med mer utbredd oro att alls våga ta plats i debatten av rädsla för att stigmatiseras och utsättas för personangrepp. 

Var hamnar vi då? När det allmänna i praktiken inte längre kan garantera oss grundläggande förutsättningar

för systemen och för vårt lands förmåga att agera för att lösa problem, vad kan vi som enskilda medborgare egentligen göra?

Ja, till en början kan vi, som antytts ovan, erkänna att problemen finns, och våga prata om dem. Sedan kan vi vara ambitiösa nog att vilja påverka att Sverige styrs på rätt köl igen. Ingen kan göra allt, men många kan göra något. Det är detta som ligger till grund för vår verksamhet, som står på västerländsk demokratisk idé- och upplysningstradition. Vi menar att kultur, bildning, värderingar, etik och moral är ett fundament i ett modernt, välfungerande, demokratiskt samhälle. Kärnan i vårt arbete ligger just här, att med de goda idéernas makt peka på lösningar och åtgärder som vill förstärka vår demokrati, vår förvaltning, vårt samtalsklimat och vårt sätt att leva. Vi vill skapa en folkrörelse för positiv förändring grundad i uppfattningen att det går att förändra och förbättra saker utifrån den kärna av handlingskraft och tradition av praktiskt problemlösande som faktiskt också utgör Sveriges arvedel. I korthet det goda samtalet och rätten och möjligheten att deltaga i det för så många som möjligt.

Vi vill att du som läser detta ska känna dig inbjuden att stödja arbetet med att skapa ett stabilare Sverige.

Du kan även bli en del av vårt nätverk - nätverket Ethos.

Magnus Norell är författare och forskare med huvudfokus på frågor

rörande demokrati, terrorism, politiskt våld samt säkerhetspolitik.

Charlotte Nilsson är egenföretagare verksam framförallt inom

områdena strategiskt och personligt ledarskap och säkerhet.

Max Schori är egenföretagare, rådgivare till beslutsfattare, samt verksam inom bl a
undersökningsbranschen, med konsultation kring och utförande av kvalitativa studier.